Vida: Stark självständighet eller ensam mänsklighet?

"Människan är det enda flockdjuret som väljer att leva ensam utan att vara sjuk"

Läs citatet igen! Vad väcker det för känslor hos er?

Som person så beskrivs jag av mina vänner ibland som extremt självständig så det innebär att jag är en av de som bryter sig ur flocken. Just nu funderar jag på hur det påverkar mitt liv och min kontext. Jag lever i Stockholm som utgör en del av detta självständiga levnadssätt med en stor andel ensamhushåll. Det är ju en del av samhällsutvecklingen eftersom många av oss flyttat hit på jakt efter utbildning, jobb och/eller kärlek... andra kanske har flyttat hit för att just ta del av anonymitet, individualitet eller enbart för att de känner sig hemma i denna vackra stad.

Självständigheten kan främja individualiteten och i Sverige är vi en del av en så kallad individualistisk kultur. För egen del så har jag ofta varit mycket nöjd med detta eftersom jag inte är helt förtjust i kollektivt grupptryck i form av hur man ”bör” leva sitt liv. Men det citatet får mig att fundera över är om detta är en sund självständighet som leder oss framåt och gör att vi kan leva de liv vi verkligen vill utan att någon lägger sig i, eller leder det till allt för stor ensamhet som är skadlig för vår framtid. I djurvärlden så stöter man ju ut ett sjukt eller orkeslöst djur ur flocken för att detta försvagar flocken i sin helhet och om vi då väljer att lämna flocken och bara tänka på vårt eget välmående så försvagas gruppen avsevärt.

Enligt vissa forskare så arbetar den mänskliga rasen på att trygga sin egen undergång och då kanske detta är ett led i denna utveckling om man väljer att se det negativa i ensamheten. Är det helt enkelt så att andra djur skulle välja att leva ensamma om de hade det sociala välstånd som vi uppnått? Eller är det så att vi är på väg att leva ett liv som leder till isolering? Och är vi ensamma bara för att vi lever ensamma? En fråga väcker flera.. men det som är intressant är att undersökningar visar att de flesta svarar familjen på frågan om vad som är viktigast i livet. Men varför lever vi inte ihop som de gamla storfamiljerna i sådana fall? Eller har vi bara genom utvecklingen av internet och mobiltelefoni hittat nya umgängesmetoder och hur påverkar de våra relationer? Min familj är utspridd i Sverige vilket leder till att i min vardag så är det mina vänner som utgör mitt sociala kapital.

Så är ensamheten ett framsteg eller en fallgrop? Den här frågan är för stor för mig att svara på men det är något att fundera på då jag sitter ensam en höstkväll i min alldeles egna IKEA-soffa inhandlad för egna pengar i min tvåa och hör regnet slå mot rutan samtidigt som ljudet från grannar jag inte känner tränger genom väggarna. Frågan om det är en stark, hälsosam självständighet eller en skadlig ensam mänsklighet som gör att vi överger flocken utan att vara sjuka fortsätter att snurra i mitt huvud och jag vill att ni alla tänker till vad ni tror att det står för och hur det ser ut i era liv?

Vad säger du Lana....