Vida och Lana: Out for lunch...

...av lite olika anledningar så lägger vi bloggen på is för obestämd framtid.

Lev väl så kanske vi skriver igen längre fram...

Vida och Lana

Vida: Stark självständighet eller ensam mänsklighet?

"Människan är det enda flockdjuret som väljer att leva ensam utan att vara sjuk"

Läs citatet igen! Vad väcker det för känslor hos er?

Som person så beskrivs jag av mina vänner ibland som extremt självständig så det innebär att jag är en av de som bryter sig ur flocken. Just nu funderar jag på hur det påverkar mitt liv och min kontext. Jag lever i Stockholm som utgör en del av detta självständiga levnadssätt med en stor andel ensamhushåll. Det är ju en del av samhällsutvecklingen eftersom många av oss flyttat hit på jakt efter utbildning, jobb och/eller kärlek... andra kanske har flyttat hit för att just ta del av anonymitet, individualitet eller enbart för att de känner sig hemma i denna vackra stad.

Självständigheten kan främja individualiteten och i Sverige är vi en del av en så kallad individualistisk kultur. För egen del så har jag ofta varit mycket nöjd med detta eftersom jag inte är helt förtjust i kollektivt grupptryck i form av hur man ”bör” leva sitt liv. Men det citatet får mig att fundera över är om detta är en sund självständighet som leder oss framåt och gör att vi kan leva de liv vi verkligen vill utan att någon lägger sig i, eller leder det till allt för stor ensamhet som är skadlig för vår framtid. I djurvärlden så stöter man ju ut ett sjukt eller orkeslöst djur ur flocken för att detta försvagar flocken i sin helhet och om vi då väljer att lämna flocken och bara tänka på vårt eget välmående så försvagas gruppen avsevärt.

Enligt vissa forskare så arbetar den mänskliga rasen på att trygga sin egen undergång och då kanske detta är ett led i denna utveckling om man väljer att se det negativa i ensamheten. Är det helt enkelt så att andra djur skulle välja att leva ensamma om de hade det sociala välstånd som vi uppnått? Eller är det så att vi är på väg att leva ett liv som leder till isolering? Och är vi ensamma bara för att vi lever ensamma? En fråga väcker flera.. men det som är intressant är att undersökningar visar att de flesta svarar familjen på frågan om vad som är viktigast i livet. Men varför lever vi inte ihop som de gamla storfamiljerna i sådana fall? Eller har vi bara genom utvecklingen av internet och mobiltelefoni hittat nya umgängesmetoder och hur påverkar de våra relationer? Min familj är utspridd i Sverige vilket leder till att i min vardag så är det mina vänner som utgör mitt sociala kapital.

Så är ensamheten ett framsteg eller en fallgrop? Den här frågan är för stor för mig att svara på men det är något att fundera på då jag sitter ensam en höstkväll i min alldeles egna IKEA-soffa inhandlad för egna pengar i min tvåa och hör regnet slå mot rutan samtidigt som ljudet från grannar jag inte känner tränger genom väggarna. Frågan om det är en stark, hälsosam självständighet eller en skadlig ensam mänsklighet som gör att vi överger flocken utan att vara sjuka fortsätter att snurra i mitt huvud och jag vill att ni alla tänker till vad ni tror att det står för och hur det ser ut i era liv?

Vad säger du Lana....

Vida

” Vi är alla födda till det stora livsäventyret”
Citat av Laila Spik (samekvinna)

Det är så jag ser det. Mitt eget livsäventyr startade en marsdag i Gällivare för dryga 33 år sedan och har tagit mig längs en del vindlande vägar. Efter ett stopp i Uppsala och ytterligare ett i Bräcke så hamnade jag och min mamma i ett litet samhälle i det landskap som präglas av röda timrade hus och traditioner. Där växte jag upp och vår familjs tvåsamhet bröts och idag är jag en del av en stor familj. Detta lilla samhälle med omnejd utgör ett av mina hem. För jag har flera hem, det finns många platser där jag känner mig hemma.. Gällivare, Luleå och Göteborg är andra platser som känns som hemma även om jag inte bor där, mitt hem idag rent geografiskt tillhör det vackra Stockholm.

Jag bär min hemkänsla med mig med andra ord, detta innebär inte att jag känner mig hemma på alla platser men att det finns byar, platser och städer som kliver rakt in i mitt hjärta för att stanna. Detta gör att jag älskar att upptäcka och återvända till sådana platser. Att det är på detta vis upptäckte jag när jag för första gången lämnade Norden för att vistas utomlands runt 20. Då inleddes en förälskelse i mitt liv som inte har något slut känns det som… förälskelsen och passionen till resandet.

Resa är min passion och som med så mycket annat i livet så gillar jag mångfald och kontraster när jag reser. Resan kan gå till Barcelona för att avnjuta stadspuls, museum, arkitekturen, design, havet, shoppingen eller nattlivet men den kan likväl gå till en liten ö i södra Laos där det varken finns rinnande vatten eller elektricitet.. för det är att uppleva olika saker och kittla olika sinnen som gör resandet och livet spännande. Mångfald och kontraster inspirerar mig som sagt var.

Karriär i dess traditionella mening är inget som lockar mig. Jag drivs av att göra det jag tycker om. Det har lett till att åren mellan 20-30 präglas av olika hemstäder, olika resor, olika fristående kurser på Universitetet och varierande arbetsplatser. Resultatet av detta? Jag har bott utomlands, rest till länder i 4 världsdelar, upplevt många intressanta möten och träffat många vänner som betyder oerhört mycket för mig. Ett annat resultat är att jag även har en fil kand utbildning i beteendevetenskap baserad på fristående kurser och idag arbetar som beteendevetare. Det ingick inte i min framtidsvision men det är ju det som är så spännande med livet.

Även om oftast har gjort det jag velat och stått upp för det jag trott på så har inte mitt livsäventyr alltid varit lätt men även det hör ju livet till. En frånvarande pappa blir högst närvarande i vardagen och i stora delar av livet just genom sin frånvaro hur paradoxalt det än kan låta. Men jag hade inte velat att mitt liv sett annorlunda ut för då hade även jag det och jag anser att vissa saker hade jag inte kunnat lärt mig på ett annat sätt.

Så sammanfattar detta vem jag är?

Egentligen inte utan det visar bara en liten skrapning på ytan… jag är mångfacetterad, motsägelsefull och enkel på en gång. I höst tänkte jag till exempel lära mig lindy hop (jitterbugg), kickboxning och varva ner med qi gong . I min skivsamling hittar man allt från folkmusik till punk (och båda skivorna är lika uppskattade men spelas oftast inte vid samma tillfälle). Jag är introvert och extravert på samma gång. Jag är ett kontrollfreak som gillar överraskningar och oväntade vändningar. Lugn i vissa lägen och smått hysterisk i andra. Jag tycker egentligen om att vara hemma men är trots detta hemma ganska sällan, lockas alltför lätt av att söka stimulans i form av att träffa vänner på stan, uppleva kultur och haka på när någon föreslår något… försöker hitta en balans i detta men det är inte alltid det lättaste.

Men jag tror detta: Livsvägen ska vandras i de skor man trivs bäst i och på det vis man själv väljer så länge man mår bra och inte skadar någon annan.

Lana

Jag tycker om kontext. Den gör saker så mycket tydligare.

En persons kontext kan vara bakgrund, erfarenheter, kunskaper och tankar. Allt sådant som får dig att säga "...det förklarar saken".

En av de saker jag inte är, är kortfattad men jag ska göra mitt bästa. Här är min kontext:

Importerad från Ecuador vid 7 månaders ålder. I en hysteriskt rosa mössa. Att vara adopterad är inget jag tänker på, inte ens när jag fick syster som var "äkta". Mina föräldrar har gjort sina misstag precis som alla andra men de har gjort ett bra jobb med oss. De gjorde ett mindre bra jobb med sig själva och vi har nu fyra föräldraenheter. I praktiken, precis som andra skilsmässobarn, håller vi oss till varandra mest hela tiden. Vi gör ett bra jobb med oss.

Fram till 20-års åldern lyfte jag inte många fingrar. Jag pluggade en massa. Skolan är lätt och rolig. Orättvist jag vet, men så är det. För mig. På grund av anledningar flyttade jag till Stockholm i den åldern. Och började jobba. Det visade sig att jag var bra på det. Karriären blev spikrak, tyvärr spikrak in i den berömda väggen. Vid 27 års ålder började jag omvärdera en hel del och hamnade från askan in i ...nåja, något lugnt och mer tillfredställande. Det är en lång historia. Fram till idag har jag varit chef i olika versioner, kundvårdare, säljare, översättare, recensent, projektledare, konsult, skribent och affärsutvecklare.

Som de flesta har jag gjort mina misstag med killar. Kan inte leva utan och kan inte leva med dem. Men jag kan försöka. Två längre förhållanden, ett riktigt bökigt och ett par mer eller mindre problemfria men totalt oseriösa. Det är också rätt långa, ibland tragiska, ibland roliga, historier.

Jag försöker träna men det går inte så bra. Jag vill tecka och måla som jag gjorde förr men det går inte heller så bra. Jag är en semi-dator-nörd och en spelfanatiker. Jag är en minoritet. Tjej i onlinespelvärlden. Det är många historier där också. Min hobby kan uttryckas rätt enkelt. Jag är en Officerare i ett onlinespelsgille. Jag äger alla spelkonsoler förutom PS3. Jag spelar.

Jag tycker inte om att resa. Jag tycker om att vara på ett nytt ställe men jag tycker inte om att resa. Du ser problemet? Jag tycker däremot om att ha gäster och har ofta folk boende hos mig. En helg, en vecka, en månad. Jag tycker om att vara hemma nuförtiden. Jag tycker om att laga mat och vara i soffan hela kvällen utan att få dåligt samvete. Tyvärr tycker min pojkvän om att köpa chips till mig. Är det rättvist att skylla på honom om jag blir tjock?

Jag har olika perioder i mitt liv. Det har väl alla. Jag hade min populära period. Min pluggperiod. Min enstöringsperiod. Min deprimerade period. Min karriärsperiod. Min sjukskrivna period. Min nystartsperiod. Och idag har jag min just-nu-känns-det-faktiskt-som-jag-har-koll-på-läget-period.

Jag kan vakna och vara lycklig. Det är min kontext.

A Finger in the Pie

Detta är livet. Vad vi ser, känner, gör och upplever. Vi vill egentligen bara prata om hur vi ser på saken. Vi har inte mer rätt eller mer fel än vad du har men vi kanske har andra synsätt. Till det hela hör att vi troligtvis har olika synsett även oss emellan. För vi är nästan hysteriskt olika.

Du vet när du har något i huvudet som du tänker på, en genrell idé, fundering, problem eller bara något roligt. Det blir bättre när du talat om det för någon, vänt och vridigt på det och helt plötsligt är ser du något nytt i det hela? Vi vill visa våra sidor av saker.

Tanken är att vi kommer prata om ämnen vi finner intressanta. Simple as. Vår gemensamma blog kommer därför vara utförd mer i dialogform per blogpost än något annat. Så klart med rum för avvikningar när det lämpar sig. Vilket vi räknar med lämpar sig mest när som helst. Vi får helt enkelt se.

Det första du får se - är vilka vi är.

To have a finger in the pie - to be involved in a particular activity.

Cambridge International Dictionary of Idioms © Cambridge University Press 1998